Pyssel och adrenalinkick

Solen skiner, fåglarna kvittrar och jag sitter vid datorn. Ja, jag ska ut och måla snart, men först måste jag bara sitta här en stund och varva ner efter turbo-syskonbarn, kaffe, en sväng till stan… Snart har jag nytt pass. Kostnad, enbart 15 + 46 euro. Underbart med dessa väldigt nödvändiga utgifter. Bankkortet hade de förstås skickat hem till mig, så det ligger väl där och väntar när jag väl kommer hem.
Finns det förresten någon som kan förklara för mig varför det ska kosta så mycket med passfoto och varför man alltid får fyra stycken, när man aldrig nånsin använder fler än max två av dem?

Saknar er T och H och flera andra! Men tycker ni kunde komma hit och hänga med mig nån dag, dra hela gänget med er en sån här solig dag så tar vi och grillar, sitter och fikar ute i gräset (eller på altan/balkongen för de som har fästingfobi).

För övrigt undrar jag om jag bara inte kan låta bli eller om det bara är en kick att äntligen börja lyssna och göra vad jag tror är rätt. Det ger mig en kick, det får huvudet att snurra av kaosartade tankar, det gör mig livrädd, men ändå gör jag det. Varför? Jag vet ju att det gör ont, jag vet ju att det kommer att slå hårt. Men samtidigt så vet jag att om jag låter bli så kommer jag aldrig att komma dit jag vill och vad är det för mening att leva då? Hur kan man säga åt någon annan att stå upp för sig själv om man själv går därifrån, när man vet att man kan, när man vet att man har styrkan.
Jag orkar inte varje dag, jag vill inte varje dag, men jag tänker inte heller stå där sen och ångra de dagar jag kunde och orkade, men inget gjorde. Det leder inte till någon som helst belöning, de flesta kommer att undra varför jag inte kunde låtit bli, även denna gång. De kallar det principsaker, enklaste vägen, grupptryck, envishet, överkänsligt. Sanningen är att jag gör det för att jag tror, tror på att det är rätt, tror på att det är jag, tror på att det är värt det.

Jag säger att jag är cynisk, kall, inte förstår mig på människor alls, men jag bryr mig, för mycket. Samtidigt gör jag det även för min skull, för att kunna leva med mig själv och för att det helt enkelt inte är rätt att leva för andras skull och att det nu i detta fall inte är rätt det de gör.
Det kommer att ta tid och jag kommer säkert stundvis ångra mig, tröttna och eventuellt leder det ingenstans, men då har jag i alla fall försökt. Vänta har jag gjort förr och det gör jag fortfarande, men hittills har jag inte gett upp, annat än då jag behövt eller det visat sig vara fel. Vi får se vad som händer nu.

Nu ska jag ut och lyssna på radio, måla altan och se hur långt jag hinner innan myggorna äter upp mig.