Pyssel och adrenalinkick

Solen skiner, fåglarna kvittrar och jag sitter vid datorn. Ja, jag ska ut och måla snart, men först måste jag bara sitta här en stund och varva ner efter turbo-syskonbarn, kaffe, en sväng till stan… Snart har jag nytt pass. Kostnad, enbart 15 + 46 euro. Underbart med dessa väldigt nödvändiga utgifter. Bankkortet hade de förstås skickat hem till mig, så det ligger väl där och väntar när jag väl kommer hem.
Finns det förresten någon som kan förklara för mig varför det ska kosta så mycket med passfoto och varför man alltid får fyra stycken, när man aldrig nånsin använder fler än max två av dem?

Saknar er T och H och flera andra! Men tycker ni kunde komma hit och hänga med mig nån dag, dra hela gänget med er en sån här solig dag så tar vi och grillar, sitter och fikar ute i gräset (eller på altan/balkongen för de som har fästingfobi).

För övrigt undrar jag om jag bara inte kan låta bli eller om det bara är en kick att äntligen börja lyssna och göra vad jag tror är rätt. Det ger mig en kick, det får huvudet att snurra av kaosartade tankar, det gör mig livrädd, men ändå gör jag det. Varför? Jag vet ju att det gör ont, jag vet ju att det kommer att slå hårt. Men samtidigt så vet jag att om jag låter bli så kommer jag aldrig att komma dit jag vill och vad är det för mening att leva då? Hur kan man säga åt någon annan att stå upp för sig själv om man själv går därifrån, när man vet att man kan, när man vet att man har styrkan.
Jag orkar inte varje dag, jag vill inte varje dag, men jag tänker inte heller stå där sen och ångra de dagar jag kunde och orkade, men inget gjorde. Det leder inte till någon som helst belöning, de flesta kommer att undra varför jag inte kunde låtit bli, även denna gång. De kallar det principsaker, enklaste vägen, grupptryck, envishet, överkänsligt. Sanningen är att jag gör det för att jag tror, tror på att det är rätt, tror på att det är jag, tror på att det är värt det.

Jag säger att jag är cynisk, kall, inte förstår mig på människor alls, men jag bryr mig, för mycket. Samtidigt gör jag det även för min skull, för att kunna leva med mig själv och för att det helt enkelt inte är rätt att leva för andras skull och att det nu i detta fall inte är rätt det de gör.
Det kommer att ta tid och jag kommer säkert stundvis ångra mig, tröttna och eventuellt leder det ingenstans, men då har jag i alla fall försökt. Vänta har jag gjort förr och det gör jag fortfarande, men hittills har jag inte gett upp, annat än då jag behövt eller det visat sig vara fel. Vi får se vad som händer nu.

Nu ska jag ut och lyssna på radio, måla altan och se hur långt jag hinner innan myggorna äter upp mig.

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Jag tar ledigt nästa termin, ledigt från pluggandet. Vet inte vad jag kommer att göra. Förmodligen jobba en del, planera framåt och komma fram till exakt vilka kurser som passar det jag tror är rätt för mig.
Inte ens min sommar har blivit eller kommer att bli som jag tänkt. Kan inte säga att det inte spelar roll, men jag kan säga att det inte ska hindra mig, det ska gå ändå. Det ska fungera.
Visst kan jag göra som förra året och åka på sommarkurs, träna och acceptera att placeras som något jag inte är, men orkar inte i år. Insåg förra året att träningen inte de året gav vad det hade kunnat ge. Jag åker inte dit för att åka därifrån utan att ha kommit mer än ett halvt steg framåt. Tänker inte ta det längre. Det räcker med att jag ändå kommer att få ta ifrågasättanden, de som blickar snett på mig och få frågor, kommentarer… många alldeles för privata. Att få höra hur stark jag är, hur häftigt och coolt det är. Att ta varje version på ”rätt” sätt. Allt sånt som kommer från de som inte vet, inte kan veta. Veta hur det är att helt enkelt göra det som känns som enda alternativet om man ska kunna bli vuxen en dag. Och det gör att jag inte klarar av att ta något extra, det räcker med det som skulle varit redan, så den här gången får jag säga nej.

Det blir inte alltid som man tänkt sig.

Hittade en låttext med Sarah Dawn Finer som till stora delar kändes rätt idag. Både för mig och för mina vänner, ni är värda allt och ni klarar det.

Dreaming, hoping, for another try
I’ve been looking, searching, deeper down inside
And if I loose my way, I’ll find another road
‘Cause I can make a change on my own

I’m moving on and I’m gonna get stronger now
And nothing will break me down
I will not give in to doubt
Those days are gone, I can be who I wanna be
Start living my life for me
I believe that finally I’m moving on

Something, somewhere, that I long to find
I am learning, slowly, one day at a time
That if I loose and fail, I’ll be fine

I’m moving on and I’m gonna get stronger now
And nothing will break me down
I will not give in to doubt
Those days are gone, I can be who I wanna be
Start living my life for me
I believe that finally I’m moving on

(I can move it) To a brighter dawn
(I can move it) Gotta take the fight
(I can move it) I can make it right
I can make it right

I’m moving on…
Nothing will break me down
I will not give in to doubt
Those days are gone, I can be who I wanna be
Start living my life for me
I believe that finally I’m moving on

I can move it, I can move it

Uppstigning 07.45

Jag startar tidigare än senast, det går snabbare att cykla än senast, jag är framme 5 minuter tidigare än senaste och ändå är jag slutligen fem minuter senare än senast. Det ösregnade på vägen dit och på vägen hem var det samma sak och jag kommer på mig själv med att vissla.
Ja, jag är inte helt normal, men har väldigt sällan försökt påstå något sådant. Sen är det nog inte så konstigt om ösregn och känslan av att kunna andas gör en glad efter pollenchock och flera dygn intensivt sommarväder. Tycker på sätt och vis om solen och värmen, men inget slår känslan av hur himlen öppnar sig efter flera dagars värme.

Morrissey… Behöver jag säga mer?