Pyssel och adrenalinkick

Solen skiner, fåglarna kvittrar och jag sitter vid datorn. Ja, jag ska ut och måla snart, men först måste jag bara sitta här en stund och varva ner efter turbo-syskonbarn, kaffe, en sväng till stan… Snart har jag nytt pass. Kostnad, enbart 15 + 46 euro. Underbart med dessa väldigt nödvändiga utgifter. Bankkortet hade de förstås skickat hem till mig, så det ligger väl där och väntar när jag väl kommer hem.
Finns det förresten någon som kan förklara för mig varför det ska kosta så mycket med passfoto och varför man alltid får fyra stycken, när man aldrig nånsin använder fler än max två av dem?

Saknar er T och H och flera andra! Men tycker ni kunde komma hit och hänga med mig nån dag, dra hela gänget med er en sån här solig dag så tar vi och grillar, sitter och fikar ute i gräset (eller på altan/balkongen för de som har fästingfobi).

För övrigt undrar jag om jag bara inte kan låta bli eller om det bara är en kick att äntligen börja lyssna och göra vad jag tror är rätt. Det ger mig en kick, det får huvudet att snurra av kaosartade tankar, det gör mig livrädd, men ändå gör jag det. Varför? Jag vet ju att det gör ont, jag vet ju att det kommer att slå hårt. Men samtidigt så vet jag att om jag låter bli så kommer jag aldrig att komma dit jag vill och vad är det för mening att leva då? Hur kan man säga åt någon annan att stå upp för sig själv om man själv går därifrån, när man vet att man kan, när man vet att man har styrkan.
Jag orkar inte varje dag, jag vill inte varje dag, men jag tänker inte heller stå där sen och ångra de dagar jag kunde och orkade, men inget gjorde. Det leder inte till någon som helst belöning, de flesta kommer att undra varför jag inte kunde låtit bli, även denna gång. De kallar det principsaker, enklaste vägen, grupptryck, envishet, överkänsligt. Sanningen är att jag gör det för att jag tror, tror på att det är rätt, tror på att det är jag, tror på att det är värt det.

Jag säger att jag är cynisk, kall, inte förstår mig på människor alls, men jag bryr mig, för mycket. Samtidigt gör jag det även för min skull, för att kunna leva med mig själv och för att det helt enkelt inte är rätt att leva för andras skull och att det nu i detta fall inte är rätt det de gör.
Det kommer att ta tid och jag kommer säkert stundvis ångra mig, tröttna och eventuellt leder det ingenstans, men då har jag i alla fall försökt. Vänta har jag gjort förr och det gör jag fortfarande, men hittills har jag inte gett upp, annat än då jag behövt eller det visat sig vara fel. Vi får se vad som händer nu.

Nu ska jag ut och lyssna på radio, måla altan och se hur långt jag hinner innan myggorna äter upp mig.

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Jag tar ledigt nästa termin, ledigt från pluggandet. Vet inte vad jag kommer att göra. Förmodligen jobba en del, planera framåt och komma fram till exakt vilka kurser som passar det jag tror är rätt för mig.
Inte ens min sommar har blivit eller kommer att bli som jag tänkt. Kan inte säga att det inte spelar roll, men jag kan säga att det inte ska hindra mig, det ska gå ändå. Det ska fungera.
Visst kan jag göra som förra året och åka på sommarkurs, träna och acceptera att placeras som något jag inte är, men orkar inte i år. Insåg förra året att träningen inte de året gav vad det hade kunnat ge. Jag åker inte dit för att åka därifrån utan att ha kommit mer än ett halvt steg framåt. Tänker inte ta det längre. Det räcker med att jag ändå kommer att få ta ifrågasättanden, de som blickar snett på mig och få frågor, kommentarer… många alldeles för privata. Att få höra hur stark jag är, hur häftigt och coolt det är. Att ta varje version på ”rätt” sätt. Allt sånt som kommer från de som inte vet, inte kan veta. Veta hur det är att helt enkelt göra det som känns som enda alternativet om man ska kunna bli vuxen en dag. Och det gör att jag inte klarar av att ta något extra, det räcker med det som skulle varit redan, så den här gången får jag säga nej.

Det blir inte alltid som man tänkt sig.

Hittade en låttext med Sarah Dawn Finer som till stora delar kändes rätt idag. Både för mig och för mina vänner, ni är värda allt och ni klarar det.

Dreaming, hoping, for another try
I’ve been looking, searching, deeper down inside
And if I loose my way, I’ll find another road
‘Cause I can make a change on my own

I’m moving on and I’m gonna get stronger now
And nothing will break me down
I will not give in to doubt
Those days are gone, I can be who I wanna be
Start living my life for me
I believe that finally I’m moving on

Something, somewhere, that I long to find
I am learning, slowly, one day at a time
That if I loose and fail, I’ll be fine

I’m moving on and I’m gonna get stronger now
And nothing will break me down
I will not give in to doubt
Those days are gone, I can be who I wanna be
Start living my life for me
I believe that finally I’m moving on

(I can move it) To a brighter dawn
(I can move it) Gotta take the fight
(I can move it) I can make it right
I can make it right

I’m moving on…
Nothing will break me down
I will not give in to doubt
Those days are gone, I can be who I wanna be
Start living my life for me
I believe that finally I’m moving on

I can move it, I can move it

Uppstigning 07.45

Jag startar tidigare än senast, det går snabbare att cykla än senast, jag är framme 5 minuter tidigare än senaste och ändå är jag slutligen fem minuter senare än senast. Det ösregnade på vägen dit och på vägen hem var det samma sak och jag kommer på mig själv med att vissla.
Ja, jag är inte helt normal, men har väldigt sällan försökt påstå något sådant. Sen är det nog inte så konstigt om ösregn och känslan av att kunna andas gör en glad efter pollenchock och flera dygn intensivt sommarväder. Tycker på sätt och vis om solen och värmen, men inget slår känslan av hur himlen öppnar sig efter flera dagars värme.

Morrissey… Behöver jag säga mer?

Tillbaka till livet

Som jag sade från början så kommer det att gå perioder då det inte skrivs så mycket. Sen kanske jag inte slutade leva under den tiden, utan tog bara en liten paus från rätt mycket.
Nu är jag här igen. Börjar tro att man kanske trots allt borde försöka lära sig ta en sak i taget. Trots det har jag på sätt och vis tio olika ”projekt” på gång samtidigt. Samtidigt så är de inte egentligen på gång, men de finns där i bakhuvudet, lite vilande.
Just nu är huvudprioritet att försöka att leva och inte tappa bort ni underbara människor som jag börjar inse att verkligen finns i mitt liv.

Trött, lycklig och livrädd

Den stora frågan just nu är om jag är totalt galen, eller bara helt plötsligt vågar göra det jag verkligen vill. Kommer det här att vara något som blev helt fel val eller kommer det att vara så rätt det bara kan bli?
Oberoende så kommer jag inte att ångra mig, för det är alltid värt att ge det en chans, även om det skrämmer att helt ändra inriktning på en viktig del av ens liv.
Nej, jag ska inte göra nåt väldigt omvälvande. Eller? Det kanske är precis det jag ska göra. Imorgon är sista dagen för kursval inför nästa termin och jag ska välja helt andra kurser än de som jag länge planerat in. Istället för att fortsätta vidare på min utstakade väg mot en lärarexamen så ska jag läsa kurser som eventuellt leder in mig på något helt annat. Jag står fortfarande kvar på lärarprogrammet, men det kanske inte blir en lärarexamen överhuvudtaget. Kanske står jag istället där som doktorand en dag och undervisar nya universitetsstudenter. Kanske kommer jag att bli forskare, inom det område jag nu funderar över eller något helt annat. Det kan även hända att jag trots allt börjar undervisa på högstadiet eller gymnasiet en dag, det känns inte omöjligt det heller. Men jag vet inte, har plötsligt inte alls koll på var det här kommer att sluta. Det enda jag vet är att det känns bra, helt otroligt bra. Samtidigt som det skrämmer mig.

Spel

Jag tillbringar lite väl många timmar framför flera olika spel, men delvis så är det riktigt givande och mycket roligt folk man möter där. Med andra ord är det inte enbart något negativt att låta timmar gå till att spela. Jag skulle säga att det till största del är positivt. Du pratar med människor du kanske aldrig annars skulle ha mött, du använder ett sätt att tänka ut strategier eller annat som inte alls behöver vara fel att kunna i andra sammanhang. Bara för att nämna några få saker.

Det jag främst mött som inte är positivt är främst i de spel där man kan använda sig av en direktchat och bara under kortare tid har med en viss spelare att göra. För där är det svårt att meddela någon form av ledning om påhopp, rasism, homofobi och annat underbart. Jag har aldrig förstått meningen med att ropa ”you are gay” och försöka få den andra spelaren att ta det som något negativt och/eller personligt påhopp. Ja, det stör mig. Det stör mig att någon använder ord som gay och bög som skällsord och att det är så vanligt. Samtidigt får det mig bara att svara ”Yes, so?”. Även om jag inte definierar mig som gay, så känns det som rätt respons just då. I andra fall blir mitt svar bara tystnad. För att bli förbannad eller försöka argumentera emot ger inget, det första provocerar bara utan att ge något och det andra finns det inte tillräckligt med tid för att hinna få fram nåt vettigt.
Det enda som roar mig i de spelen är att de spelare som kör den stilen oftast är de som inte är bra på spelet, eller så är det bara jag som anstränger mig extra mycket och därför oftast vinner. Och där måste jag erkänna att mitt leende över den vinsten är extra brett. Det är det enda stället där jag ser det som något positivt och ett nöje med att spöa upp ”personer” som bland annat förstärker den homofobi som redan finns i alldeles för stor utsträckning.

Musik

För tillfället är det främst senaste albumet av Morrissey som snurrar på, kombinerat med en del av Nickelback, Linkin Park, Placebo, Coldplay och lite låtar från ett helt gäng andra bra band och artister. Nej, jag förstår inte den som kan leva utan att lyssna på musik. Jag får abstinens om jag är för länge utan musik, böcker, datorn, cykeln, att få skriva…

Att hitta hem

Det finns få saker som får mig att varva ner på samma sätt som att sätt mig på cykeln och cykla iväg. Idag var jag ute den första korta rundan på väldigt länge. Det var som ett komma hem, hitta tillbaka till en bra känsla som man nästan glömt.

Ja, jag är lätt cykelberoende, jag råkar bara förtränga det emellanåt. Kan inte förstå varför jag envisas med att ta mig fram på annat sätt, de gånger jag inte absolut måste.

Plugg

Just nu är det mycket som rör sig i mitt huvud. Jag har insett att jag bara har ett år kvar av studier innan jag kan vara klar. Skrämmande, samtidigt som det känns otroligt lockande. På samma gång så funderar jag på om jag ska försöka läsa ett år extra för att få en lite högre examen. Om jag får studiemedel till det, eller lyckas jobba ihop pengarna, så funderar jag allvarligt på att ge det en chans. Vad spelar ett år extra för roll, trots allt tycker jag om att plugga. Problemet är väl mer att jag egentligen vill läsa alldeles för mycket kurser. Fick jag välja så skulle jag omväxlande jobba och plugga resten av livet. Kanske till och med är möjligt att göra så?

Den här terminen har jag valt att läsa kvälls- och distanskurser. Det är både roligt och krävande på ett annorlunda sätt än att läsa vanliga dagtidskurser. Jag måste vara mer disciplinerad med mitt pluggande än annars och jag har mera frihet att välja när jag vill se en del av de föreläsningar som ingår. Sen är det rätt roande att ha helger då jag sitter på föreläsningar när andra fortfarande sover sött.
Föreläsningarna varierar en del och på måndagskvällen hade jag en helt underbar föreläsning. Föreläsaren kom in i rummet och tog plats direkt, stod där och såg ut över oss, började prata och på ett sätt som visade att att hon tog det för självklart att vi lyssnade. Och det gjorde vi, för hon lyckades verkligen göra föreläsningen till något värt att lyssna på. Till på det kunde jag inte annat än att försöka se hur hon gjorde för att få mig att lyssna, alltid samma letande efter fel och rätt sätt att hålla i föreläsningar och lektioner för att jag senare kanske ska kunna använda det de gånger jag själv står och ska hålla i en föreläsning.

Förutom att hålla ordning på alla uppsatser och föreläsningar så är det bland annat dags att söka sommarjobb, leta sig till studievägledaren och diskutera min examen och eventuellt anmäla mig till vikariepoolen. Det känns som om jag åtminstone inte har brist på saker att göra.

Jag ger mig!

Efter flera personers försök att få mig att blogga har jag slutligen gett efter. Ska jag vara ärlig så har jag länge funderat på att starta en blogg och främsta anledningen till att det inte hänt tidigare har varit att jag egentligen inte har tid.

Nu får vi se vad som kommer att skrivas här och hur ofta, men det här är ändå en början och det kommer kanske en fortsättning snart. Fram till dess så får ni fortsätta överleva.